Stunden

det snöar sakta. morgonen går långsamt. vaknar sömnig med ett vridet täcke. brygger svart te till bo kaspers. läser tidningen vi. låter minuter bli obetydliga, flyga iväg som citronfjärilar. vilar i stunden.

Ett besök i Göteborg

Jag var i Göteborg i helgen. En total avslappning.

Ska tillbaka igen på torsdag. Där finns kärlek och lugn. Välkända ansikten. Snö på gator och spårvagnstrafik.

Rummet

Men en sak har hon insett under de senaste åren: det är viktigt att värna om sitt eget rum. Att inte alltid ha uppdrag och åtaganden där man ska leverera precis hela tiden. Att bejaka den kreativa processen och ta tid på sig att söka sig fram till den där platsen.

-Tänk att Virginia Woolf skrev det redan för över hundra år sedan... och samma sak gäller ju fortfarande! Det där rummet, som först är ett fysiskt rum, men också i förlängningen ett psykologiskt; det är det som är viktigt för att vi ska kunna skapa och göra något nytt. Ett eget rum och pengar så man klarar sig, det är fortfarande det viktiga. Sedan är man redo att samarbeta. Intervju med Andrea Östlund.

Det meningsfulla arbetet?

Nu är det Svart Kaffe på Södermannagatan. Små lätta snöflingor faller från en blå himmel. Här inne är det ganska mycket folk och söndagskänsla. Promenader pågår utanför fönstret. Här inne samtalas det om att bo ensam, prestationsångest, sommarplaner, vad gör du nu?

Filosofen Alain de Botton pratar på teveshowen Skavlan om arbete. Att arbeta är meningsfullt därför att det distraherar människan från att tänka på döden, säger han. Även om man hatar sitt arbete och upplever det meningslöst, hävdar han att det ändå är meningsfullt, därför att människan behöver arbeta.

Där sitter Alain de Botton i en tevestudio och blir intervjuad av en hyllad Fredrik Skavlan tillsammans med den stora skådespelaren Pernilla August och den bästsäljande författaren Liza Marklund. Inte direkt ett representativt urval, som han påpekar själv någonstans under intervjun. Att vara filosof och dra stora resonemang om det meningslösa arbetets egentliga meningsfullhet framför en ivrigt applåderande publik, känns aningen absurt. Jag undrar om han hade kommit fram till samma sak om han hade varit nästa gäst som kommer in och berättar om hur hon som svart kvinna varit tvungen att städa hemma hos vita rika kvinnor för att få pengar och upplevde det förnedrande och började förakta sig själv för det hon gjorde?

Kaffe

Jag sitter här igen. På Kaffe. En vardag börjar ta form. En vardag med tunnelbana, lunchlåda, trevliga samtal på jobbet, tristess, trötthet, tidiga mornar, kvälls-tv, helgkaffe och utgång. En vardag som är inpackad i en frihet. Eftersom jag inte längre befinner mig där mina minnen och rötter finns som starkast, blir min vardag en annan och jag kan spegla mig i nya speglar, rent reflekterande den som jag ska vara här.

Idag går jag på Det vita bandet på Victoria-biografen. Jag har en kaffe och sjunker djupt ned i den blå bekväma fåtöljen. Filmen är ca 2,5 timme lång men tyvärr förstår jag inte vitsen. Jag upplever filmen som ett redovisande på gränsen till frossande i människors absurda ondska. Med ett slut som tonar ut i svart och lämnar människorna i den lilla byn åt sin egen ofrånkomligt svarta natur.

Vad gjorde vi åt tiden?

Vi hade kanske orkat mer om vi sluppit deras skådespel
vi hade kanske fortsatt leva där vi var förenade Andreas Grega

Jag säger som mamma: vi behöver rum att vara i. Stora rum som salar. Som en konsthall med stengolv och eko. Som en ljusgrön skog med mjuka ljud. Som en äng som är tyst. Våra egna drömsalonger.

Jag förlorade min nyfikenhet. Jag gick runt i min hemstad och skavde upp hälarna mot Linnégatan. Jag såg andra människors drömmar uppspikade på husväggar som ett hån mot min egen oföretagsamhet. Tåget hämtade mig på Göteborgs centralstation och körde mig till Stockholm. Nu sitter jag på mitt nya stammisfik och ser snön dansa framför fönstret. Hör vänliga människor bredvid mig dricka kaffe med varandra. Jag bäddar ner mig i ett kreativt lugn. Kvarngatan är som bomull under fötterna.

Nyfallen snö

Läget är under kontroll. Det är nyfallen snö i Stockholm. Två människor skottar innegården när jag äter frukost. Jag tänder ljus och lyssnar på musik. Snart är det helg igen. Jag slås av hur fort det går och hur bra jag känner mig.

Tänk sen när våren kommer.